itbyme

Jag har världens hemlängtan. Jag trodde jag var stark, klarade allt, inte så kännslosam, självständig, driven, motiverad, målmedveten osv. Jag trodde att inget kunde få mig på fel spår. Få mig tänka negativt. Få mig sårbar. Nu vet jag att det inte är sant. Ingen är gjord av stål. Hur mycket vi än sätter upp fasader, förbereder oss för stormen, för att gå sönder, så finns det inget som håller oss hela när det slår till.
Det är inte platsen du är på som gör dig lycklig, eller platsen du vill till i förhoppning att finna lycka som gör dig lycklig. Det är människorna. Bara människorna. Utan dem du älskar, dem du bryr dig om och dem du vill ta hand om, så spelar det ingen roll hur mycket du än lever i din dröm. Bara för du lever din dröm, betyder det inte att du är lycklig i den. Jag har omvärderat värden av ambition och lycka. Lycka finner du inte i det du gör, utan vem du gör det med.

 

Jag älskar det jag gör här, att gå till skolan, få sminka och studera konst och filosofi som vi gör. Jag tycker det är hur kul som helst och det passar mig verkligen. Jag vet att jag kan lyckas om jag vill. Men när att lyckas och lycka inte kan sitta i samma mening, vet jag inte längre vilket som är viktigast. Jag omvärderar orden och ser hur jag inte kan vara lycklig om jag bara får lyckas, och hur jag inte kan lyckas om jag vill vara lycklig. Lycklig sitter i dem människor som förgyller min vardag, dem underbara som får mig att känna mig värdefull, trygg, glad, kännslosam, kärleksfull osv.

 

För dem som inte har något att stanna kvar för, spelar det ingen roll, dem kan finna lyckan in att lyckas. För mig som har allt att stanna kvar för, vara hemma för, är det inte lika lätt. Innan jag åkte hade jag sett det som en dålig sak att stanna kvar för andra människor, men nu när jag är här inser jag att det bara är ett tecken på att jag har människor i min omgivning som jag älskar.

 

Hälften av texten jag skrev försvann och kommer aldrig tillbaka nu, så jag får avsluta det här. Klarar inte att skriva om det. Men jag vill bara säga att jag saknar att få ta hand om mina vänner och min familj, få ge dem den kärlek dem förtjänar. Jag trode inte att jag någonsin skulle skriva något sånthär, eller överhuvudtaget känna såhär. Men jag är mänsklig och sårbar och jag tillåter mig vara det för att det är ett tecken på att jag har sån underbar familj och så underbara vänner som jag saknar.

 

Just nu vill jag bara hem. Vill bara krama alla. Vill kunna göra allt jag kan göra hemma med dem jag älskar. Jag är inte lycklig här. Inte just nu i alla fall. Och det gör mig väldigt ledsen att se mig själv säga det, men också väldigt glad att veta att jag har människor som får mig att sakna dem så det gör ont. Jag ska kämpa vidare, ta dagen som den kommer, och se fram emot när jag får åka hem. Det är jobbigt med väntan och längtan. Men det ska gå.