itbyme

Jag kommer sakna dig så himmla mycket. Att inte ha dig vid min sida när jag behöver dig, att inte få vara vid din sida när du behöver mig. Att behöva gå från att bo med 10 minutersgångavstång till långdistans. Att behöva gå från att ringa och sms gratis med varandra till att det kostar skjortan varje minut. Jag kommer inte kunna välja själv att se dig när jag vill, jag kommer inte stötapå dig på affären eller starta dagen med en timmes deeptalk powerwalk. Vi har haft alla förutsättningar för vår vännskap, och plötsligt har vi få nog att dem går att räkna på fingrarna. Vi har haft alla möjligheter i världen att för uppleva saker tillsammans och vara tillsammans som vi vill vara för att mår bra, nu kommer dem inte längre finnas. Tryggheten kommer vara så mycket längre ifrån oss. Skratten kommer vi höra och se genom en dataskärm eller en telefon högtalare. Skratten kommer jag sakna. Och tryggheten. Och kännslan av att veta att man är viktig. Och kännslan av att veta att någon får känna sig viktig för mig. Att du får känna dig viktig för mig. Vi kommer känna det här ändå, trotts avståndet, men allt för sällan. Vi kommer allt för sällan påminna varandra om vår betydelse. Vi kommer inte kunna känna det genom en kram, ett skratt, en tår, en blick, en rörelse... Inte så ofta som vi får göra nu, som vi har fått göra eller så ofta vi vill få göra det. Men vi kommer bli påminda ändå. Vi kommer bli påminda av saker som inte tidigare behöfts för att bli påmind. Men nu behövs dem. Bilderna. Filmerna. Orden. Vi kommer bli påminnda när vi gör något själva vi brukar göra tillsammans. När vi lyssnar på vissa låtar. När vi tror vi ser varandra på gatan, men blinkar och inser verkligheten. Men det påminner oss om att vi är vi, som vi har varit och som vi kommer att vara. Bara vi L. Vi L. <3 Jag älskar dig min vän, och jag kommer sakna dig så, tills vi ses igen. I veckan förhoppnigsvis!