itbyme

Sitter och spelar skip-boo med min andra och tredje generation, mamma och mormor alltså. Mormorringde för några timmar sen och sa, hej louisan, jo jag tänkte att vi kanske skulle komma förbi och säga hejdå, för imorgon åker vi till norrland och kommer hen i oktober. Hej då? - Ja för du åker ju till London sen och då hinner vi ju inte ses. Jajuste! London, ca 3 månader kvar, hej då, redan nu?! Usch va konstigt det blev. Värkligheten gav mig en smäll på käftan vill jag lova. - Joja, kom förbi ni, hejdå. Sen gick jag in på mitt rum och grät. Kändes helt galet konstigt. Senaste gångerna jag grät var när jag fick reda på att jag fick intervjuen och när jag fick reda på att jag kom in. Nu ska jag säga hejdå. Har fruktat dessa stunder, stänkt av tankar och kännslor för att förbereda mig för det. Men nu när det liksom kom som en chock, aldelens för tidigt var jag inte riktigt förberäd. Jaja, nu har vi fikat och pratat och ska fortsätta spela skip-bo. Keep the thoughts up! /